Regeringen har publicerat en lagrådsremiss med förslag på ändringar i avfallslagstiftningen (kan läsas här). Förslaget innebär bland annat en del ändringar i definitionen av biprodukt (miljöbalken 15:1). Regeringen skriver själva att förslaget bör göra att avfall i större utsträckning ska kunna klassas som biprodukt och därmed bli lättare att använda. Utmärkt bra som grundprincip! Idag blir många tunga ton överskottsmassor från bygg- och anläggningsprojekt per automatik avfall även om de ofta har samma egenskaper som material från täkter. Detta fyller upp våra deponier, orsakar långa transporter och tvingar fram nya täkter. En mer cirkulär hantering skulle ge vinster både för miljön och samhällets plånbok, vilket visats i flera utredningar (https://www.optimass.se ).
Det enda som gör mig lite fundersam är lydelsen att avfall ska kunna anses vara biprodukt om ”det är säkerställt att ämnet eller föremålet kommer att fortsätta användas”. Säkerställa – det tycker jag är ett väldigt starkt krav och det öppnar för många frågor i tolkningen:
Hur är det tänkt att detta ska säkerställas? Ska ett byggprojekt kunna visa upp ett kontrakt på att någon vill köpa materialet och använda det? I så fall är allt frid och fröjd, men vad händer om köparens och säljarens tidplaner förskjuts så att matchningen försvinner? Eller om mottagaren hittar ett annat användningsområde än det man tänkte sig först? Gäller det även då som biprodukt eller blir det plötsligt ett avfall igen? Och hur beter sig projekt som löper under flera år, ibland decennier?
Det kanske är rimligt att anta att materialet med tiden kommer att användas, men det kommer bli svårt att säkerställa. Min gissning är att tillsynsmyndigheterna kommer att tolka ”säkerställa” mycket strikt.
Kanske kan det räcka att materialet överlåts till en annan part, till exempel en täktägare, som tar in det i sin ordinarie produktion. Är det då säkerställt att det ska användas? Materialet kanske inte hittar en kund förrän efter den magiska treårsgränsen. Har täkten då blivit en deponi?
Jag tycker det vore bättre om förslaget formulerades som att den som alstrar materialet kan ”göra troligt” att det ska användas på samma sätt som alla andra byggmaterial är tänkta att användas? Just överskottsmassor borde inte hamna i en sämre kategori jämfört med annat som ska in i byggprocesser. ”Göra troligt” är betydligt mer tolkningsbart och behöver säkert översättas till oantastligt juridikspråk, men det kanske bättre speglar de osäkerheter som finns i bygg- och anläggningsbranschen. Byggprojekt kan läggas ner med mycket kort varsel. Det som styr borde vara materialets möjlighet att användas och att användningen inte orsakar skada för miljö och hälsa.
Tobias Robinson har över 20 års erfarenhet från miljöarbete inom samhällsbyggnad. Han är geovetare och har arbetat med allt från förorenade områden och miljökonsekvensbeskrivningar i Sverige till erosionsteknik i Lesotho. Tobias är sedan december 2016 anställd på Ecoloop där han arbetar med hållbar stadsutveckling och resurshantering.
Ecoloopbloggen 